Söderblom och andra biskopar

Varför ställdes frågan om Jesus kontra Mohammed? Jag pratar om utfrågningen av ärkebiskopskandidaterna. I en utfrågning som till stor del handlade om kandidaternas personliga erfarenhet, personlighet och upplevelse av mötet med den kristna tolkningen av Gud, så besvarades frågan på ett personligt plan. Det har kandidaterna fått kritik för. Möjlighet skulle det varit rimligare att svara på frågan om Jesus är enda sanna vägen till Gud, genom att hänvisa endast till den kristna traditionen.

Vad som blir intressant med den kristna traditionen i Sverige är att denna fråga har diskuterats vid ett flertal tillfällen. Frågan är inte ny. Få frågor är det.

Krister Stendahl skriver i Modern svensk teologi:

”I en pluralistiskt värld bör man nog inte endast fråga ‘Hur mycket enhet, enighet måste det finnas, hur mycket olikhet, mångfald har vi råd med? utan även och t o m snarare tvärtom: ‘Hur mycket olikhet behövs för att förtryck av de andra inte ska äga rum? Hur mycket likhet, enhet och enighet kan vi ha råd med?

Hur mycket olikhet behöver vi i svenska kyrkan?

Det fanns ingen av kandidaterna som förnekade att Jesus är Guds son eller att i Jesus Kristus möter vi Gud. Däremot valde flera att motivera sin övertygelse genom att uttrycka sin personliga övertygelse. Den kristna tron fick kropp genom den personliga erfarenheten.

Gud som treenig står i centrum för den kristna tron. Och den övertygelsen kan uttryckas på en mängd sätt. Hur många olika sätt behöver vi i svenska kyrkan, för att inte fastna, stelna och begränsa människor?

Det finns många som verkat för en inklusiv tolkning av gudsbegreppet. Nathan Söderblom var övertygad om att andra religiösa gestaltningar visade på Guds närvaro. Söderblom menade att om du ska få den fullständiga uppenbarelsen om Gud, så går den genom Jesus. Men det finns många vägar till Gud.

Problemet med svaren i utfrågningen är inte bristen på att uttrycka tron på Kristus utan att endast individens subjektiva hållning blir intressant. Ett fokus som leder till egocentrism. En ledare måste kunna organisationens historia och tradition. Det intressanta är inte individens uppfattning. Och det är problemet med biskoparnas svar, inte om Kristus står i centrum. Varför svarar de som de gör?

En del av svaret kan vara den individualiserade tid som vi lever i. En annan del av svaret är rädsla. På det individuella erfarenhetsplanet kan ingen ifrågasätta dig.

Ur ett historiskt perspektiv spelar det ingen roll vem som blir ärkebiskop under sina tio år i svenska kyrkan. Det viktiga är att den som väljs är en god företrädare för kyrkan och ordförande i kyrkostyrelsen etc. En ärkebiskop måste vara medveten om att vi lever i ett mångreligiöst samhälle, på samma sätt som svenska kyrkan måste få rymma en mångfald av åsikter.

Kanske skulle ärkebiskopskandidaterna tänka mer på den kristna kontexten än på sina personliga erfarenheter av Kristus.

 

En annan utfrågning av ärkebiskopskandidaterna finns här.

 

 

Annonser

Kvinnor lite finare?

I Dagens Nyheter den 8/10 kunde man läsa Kyrkan väntas få en kvinna i toppen! Artikeln handlande om ärkebiskopsvalet och ”religionsexperten” Christer Hedin gjorde flera intressanta uttalanden. I ingressen till artikeln kan man läsa att en kvinnlig ärkebiskop skulle innebära

en seger för jämställdheten och ett skydd mot konservativa män inom kyrka, tror religionsexperten Christer Hedin

Christer Hedin är religionshistoriker och islamologi och i så måtto naturligtvis expert. Vidare säger Christer Hedin:

Hon kan skydda kvinnor som motarbetas av män inom kyrkan. Det kan också locka fler kvinnor till kyrkan om man visar att även det högsta ämbetet tillhör båda könen

Den syn som Christer Hedin ger uttryck för är problematisk, då den ser ”kvinnor” som en enhetlig grupp som behöver skyddas. Det är också en mycket förenklad syn på konflikt inom Svenska kyrkan. Kritik skyls gärna över som att det i grunden handlar om ämbetsfrågan eller samkönade vigslar. Tant Hu är långt ifrån övertygad om att det är den enda sanna bilden. Kanske finns det andra stötestenar?

Att kvinnor inte är en enhetlig kategori som är lite mjukare, finare och mänskligare än män måste tydligen återupprepas år 2013. Annars trodde vi gärna att diskussion om genus kommit lite längre. Men, kvinnor är lika mycket individer som män. Kvinnor kan vara konservativ eller liberala. Och kvinnor kan vara lika onda, korrupta och makthungriga som män.

Slutligen kan man undra om prästämbetet ”tillhör” mig som präst och om biskopsämbetet ”tillhör” biskopen? Men det kanske är just den typen av teologi som Christer Hedin tycker att kvinnor behöver skyddas från.

Se himlen

Jag har köpt en app. Med appen Sky View kan jag se ut över rymden. Jag ser stjärnor och de stjärntecken som bildas. Jag ser planeter och solen. Jag ser jordens kant (så heter det naturligtvis inte på en rund jord, men jag hittar inget bättre ord), den som gör att solen inte syns på natten och tidig morgon. Med appen går det att se förbi möbler, väggar och mörker. Jag kan se längre ut. Jag ser en förväntad soluppgång.

Jag läste häromdagen några av kapitlen i Himmelska kroppar av Ola Sigurdsson. Sigurdsson skriver om att vi idag vet att vi är beroende av vårt sociala sammanhang och vårt kulturella sammanhang när vi tittar ut på världen. Synen är naturligtvis en biologisk sak, men intrycken vi får tolkas inuti oss. Hur och vad vi ser skiljer sig åt mellan olika platser och tider. Min uppfattning, min kunskap, min kultur styr hur jag tolkar vad mina ögon ser. Den erfarenheten jag samlar på mig under livet, påverkar också min syn.

Det måste betyda att om jag bara tar hänsyn till mig själv, så blir jag enögd. Om jag tar del av andras erfarenheter, kultur, sammanhang ser jag vidare, jag ser mer och större. Det här visar oss att vår blick är aldrig neutral eller oskyldig.

I grunden är sorteringen och tolkningen något positivt, för det hjälper oss att hantera information, ordna och sortera intryck. Blicken är en förutsättning för att leva. Och då menar jag inte det ögonen ser utan alla sinnen som ger oss del av verkligheten.

Synen har också en dimension av ömsesidighet. När vi ser, finns också möjligheten att bli sedd. Om dina och mina ögon möts, ser vi varandra och vi blir båda sedda. Så våra ögon, synen, tittar på relationen mellan oss.

Det finns ett fenomen som gör att den som ser, inte blir sedd. Därför att om vi ser, har vi också ett ansvar. Den outtalade uppmaningen blir, låt oss blunda en stund till för de dolda maktstrukturerna. Vi fortsätter som förut, det blir enklast så. Detta vet vi redan, men varje gång det sker blir kunskapen till en fördjupad erfarenhet. Detta fenomen har främst sin grund i konflikträdsla. Jag har hört ett uttryck som lyder, i kyrkan får du inte tillåtelse, istället får du förlåtelse. Vi rädda för att se, ta ansvar och ge tillåtelse, då finns det förväntningar på oss. Den som ser, blir Problemet eller blir osynliggjord. Då blir det en metod att istället se den som gör fel och ge förlåtelse, då har den som begått felet hela ansvaret själv.

Den svenska modellen av att lösa frågor med konsensus är en god tanke. Fler människor blir delaktiga och medansvariga när metoden fungerar väl. När metoden istället leder till konflikträdsla, leder processen ingen vart. Vi måste våga vara tydliga, vilja framåt. Konsensusmetoden kräver mer mod att vara oense, tydliga och öppna, än mer hierarkiska metoder. I själva verket är det nog ofta så att processer blir hierarkiska, fast under konsensustäcket.

Vid de tillfällen som jag har blivit illa behandlad, har sveket varit störst av de som inte orkat se. Att inte min erfarenhet tas på allvar, att inte bli bekräftad gör det tungt att leva.

Det som har betytt mest har varit de människor som har vågat se. För mig är bilden av en ny värld, av himlen att bli trodd, bekräftad. De stunder när en människa har sett och också vågar inför andra, ofta med att utsätta sig för egna risker, stå upp för respekt och medmänsklighet, då har jag vågat tro på en framtid.

Folkets kyrka?

Det är en spännande tid, inte minst för att det stundar ett kyrkoval. Debatten har pågått ett tag om vilka nomineringsgrupper som ska representeras i den kyrkliga demokratiska organisationen. Det har skrivits om politiseringen av kyrkan, om partier och personer som enbart är valbara för chansen till makt. Människor som inte har ett intresse i svenska kyrkan eller för teologiska frågor utan väljs för sitt engagemang i ett politiskt parti. Det skrivs om partier med en önskan om att skapa en kyrka byggd på nationalitet och etnicitet snarare än gränsöverskridande gemenskap.

Det finns en mängd åsikter som jag personligen inte håller med om. Det finns åsikter som jag stöttar. Det finns åsikter som jag upplever som vidriga och som innehåller människoförakt. Som i det övriga samhället gäller de demokratiska principerna också i kyrkan. Utgångspunkten är alla människors har ett unika värde.

Min önskan är att de människor som ställer upp i ett kyrkligt val, gör det för att de har en idé och en vision om kyrkan. Jag hoppas att de iallafall har ett intresse. Vems åsikter som får vara med och vems som inte får vara med är en knivigare fråga. Den demokratiska processen behöver transparens för att vara trovärdig, där finns garanten för demokratin. Men det räcker inte med transparens. Idag är valdeltagandet så lågt att det utgör ett problem för att trovärdigt kunna tala om en demokratisk struktur. Kyrkovalet och valsystemet måste på allvar diskuteras för att inte förlora i legitimitet.

Ledamöterna behöver även vara modiga. Mod krävs för att möta såväl de som vill exkludera pga. etnicitet, kön, sexuell läggning, men även för att möta den hierarkiska strukturen. Hotet mot kyrkan är inte mångfalden av åsikter utan bevarandet av en struktur som måste förändras. Om detta vittnar det låga valdeltagandet i kyrkovalet.

Kyrkans val handlar mindre om vilka vi ska utesluta och mer om hur vi skapar modiga platser för människor att existera på sina villkor i gemenskap med andra. Allt för att skapa en inkluderande kyrka, församlingar som öppet vågar stå mitt i människors liv oavsett vem den människan är.

För att kunna göra det trovärdigt måste vi teologiskt bearbeta vad Svenska kyrkan ska vara inför framtiden. Det går inte att separera kyrkoval från teologisk reflektion lika lite som det gått att separera organisationsfrågor eller administration från teologisk reflektion. I strukturen lever vi ut teologin och strukturen måste bygga på teologin. I en debattartikel i Sydsvenska Dagbladet skrev Sofija Pedersen Videke och Magnus Holst att Kyrkan ska  inte styras av en exklusiv grupp . Artikeln har många viktiga poänger men på en väsentlig punkt blir den problematisk:

Det finns de som frågar vad partipolitik har med Gud att göra, men kyrkovalet handlar inte främst om Gudssyn, utan om hur Svenska kyrkan ska styras. Och lagen om Svenska kyrkan slår fast att kyrkan ska vara demokratiskt uppbyggd.

Citatet är problematiskt därför att kyrkovalet på ett plan visst handlar om Gudssyn. I kyrkovalet väljs ledamöter till kyrkomötet och kyrkomötet beslutar om Svenska kyrkans teologi. Den handbok som nu prövas ute i församlingarna är upp till kyrkomötet att besluta om. Det är att göra det lite enkelt för sig att inte erkänna att kyrkomötet visst behandlar teologi.

Den kyrkliga strukturen behöver en teologi som rymmer mångfald av både människor och idéer.

Anställda, förtroendevalda och gudstjänst

I Kyrkans tidning den 1/8 skriver Fredrik Modéus en tänkvärd ledare om att Gudsprat inte kan ersätta liv. Kristen praktik kan inte frikopplas från att reflektera över kristet trosinnehåll, menar Modéus. Kyrkan måste bli bättre på trosförmedling och det är inte säkert att en stor påse pengar från kyrkostyrelsen förmår vända den skutan. Modéus skriver om vikten att uppleva Gud, en dimension som är något annat än att prata om Gud. Kristen tro är både teori och praktik menar han.

Modéus för fram många rimliga tankar. Om anställda i kyrkan inte firar gudstjänst, blir det svårare att tjäna församlingsborna som bygger sin kontakt genom gudstjänsten. Det finns en risk att producera gudstjänsten som en vara om vi inte firar den tillsammans.

Det är viktiga frågor som väcks av Modéus ledare. Men är frågan så enkel som att det enbart handlar om gudstjänstens språk eller form som Agneta Lejdhamres menar i sitt svar på ledaren – Massiv manlighet hinder i gudstjänsten? Genom att fokusera på gudstjänstens form snarare än dess sammanhang förlorar vi viktiga perspektiv.

Tant hu skrev en blogg den 19 juni om devalvering av prästämbetet. I en kommentar på bloggen lyftes frågan om förhållandet mellan arbetstid och kall, där ett fokus på ”verksamheter” i församlingslivet omöjliggör t.ex. spontanta möten.  Tant hu citerar här delar av kommentaren för den är så på pricken träffande!

En annan aspekt som jag ser som högst relevant är också hur de som hör till Koskinens generation och strax därunder (som är våra chefer organiserar arbetet) har skapat en situation för många där man arbetar så intensivt i verksamheter att tiden är så begränsad och inrutad att en hel del i praktiken har svårt att hinna med spontana samtal och den typen av tid som man tänker sig att en församlingspräst borde hinna med. I mina ögon är det lite av härskarteknik i detta (dubbel bestraffning kallas den ju som bekant), när det blir fel vilket håll man än vänder sig åt. Arbetar man inte häcken av sig så är den yngre generationen lat, arbetar man häcken av sig så brister man i ansvarsfullhet för man blir för fokuserad på arbetstid och inte på kallet.

Att anställda och förtroendevalda inte firar gudstjänst riskerar att bli samma typ av dubbel bestraffning. Kanske är det dags att lyfta frågan om gudstjänstens plats i församlingen. Om gudstjänsten inte är prioriterad kommer inte heller anställda att se den som viktig. När gudstjänst benämns som en verksamhet bland andra – vad händer då med vår upplevelse av gudstjänsten som det nav kring vilket församlingen rör sig och är till?

Gudstjänsten kan utgöra en källa till konflikt när den ställs mot verksamheter som t.ex. öppna förskolan. Ett levande församlingsliv är en fråga om prioriteringar. Och om arbetstidens förläggning. Vill vi ha ett levande gudstjänstliv kanske det innebär att anställda i tex öppna förskolan finns med även söndagar då det inte är familjegudstjänst?

Det finns säkert många anledningar till att gudstjänsten inte upplevs som relevant. Men när planeringen av gudstjänsten inte får ta tid utan att en predikan likaväl kan skrivas på söndag morgon eller än värre improviseras på plats, då får vi den gudstjänst vi förtjänar. Det handlar om prioriteringar och ledarskap. Bristen på reflektion över gudstjänstens plats i församlingens liv är en konsekvens av detta.

Låt oss inte göra gudstjänsten till ett personligt dåligt samvete, utan istället skapa en struktur där församlingarna visar vikten av gudstjänstfirande. Möjliggör för fler anställda att förlägga sin arbetstid till söndagar. Gör inte kall och arbetstid till motpoler. Använd de anställdas arbetstid på ett för församlingen väl prioriterat sätt. Och även för kyrkans anställda, vigda som ovigda, finns många platser och stunder att uppleva Guds närvaro och inspiration.

Vila och upptäckarglädje – Tant hu tar sommarlov

Hundpromenaderna har fått mig att upptäcka naturen på ett nytt sätt – dofterna och  färgskiftningarna när vår blir till sommar. Dessutom har jag upptäckt att jag tänker bra när jag är ute med hunden.  Det är väl i och för sig inget revolutionerande, utan en insikt som alla pilgrimsvandrare gjort.  Rörelse och tystnad som landar i kroppen och insikter som plötsligt bottnar.

Men hunden har också tillfört vila och upptäckarglädje. Att avslappat slänga sig i soffan och obekymrat sova bort två timmar. Upptäckarglädjen i en helt ny doft på ett grässtrå eller att helt enkelt rulla sig i en lerpöl. Att tokrusa efter en fågel som givetvis kommer att hinna flyga iväg (varje gång!).

Vila och upptäckarglädje är förutsättningar för utveckling. Rörelse och tystnad samverkar då insikter får kropp och sommaren går mot höst.

Tant hu önskar alla en riktigt glad och god vila och upptäckarglädje i sommar! Tant hu tar nu sommarlov och återkommer i augusti.

Devalvering

I Kyrkans tidning förra veckan skriver biskop emeritus Lennart Koskinen om att Ämbetet riskerar att devalveras. Koskinen har slagits av att yngre präster talar om sitt kall i termer av arbete – Koskinen åskådliggör detta med exemplet jobbar som präst kontra jag är präst. En ytterligare utgångspunkt i Koskinens resonemang är försäljningen av biskopsgården i Härnösand. Han skriver att

Om nu dessa urholkar vigningsidentiteten till att bara vara ett jobb bland andra, riskerar kyrkan att än tydligare än idag helt enkelt bli en förening bland andra med några anställda tjänstemän som kan driva verksamheten.

Det är frestande att utbrista – som man ropar får man svar –för nog har väl Koskinen som biskop varit med att anta och forma framtidens präster. Att skylla på yngre präster är att göra det lite för lätt. Det är att smita från ansvar. Om allt är tillåtet och allt är ok, då är det vi ser en devalvering av vigningstjänsten. Där håller tant hu helt med. Vi har t.ex. skrivit om det här på bloggen med anledning av olika yttringar på sociala medier. För ca ett år sedan skrev vi så här

Genom att göra det har domkapitlet försatt sig i en situation där det nu är fritt fram att kalla varandra i princip vad som helst. Vilket vi under det senaste dygnet har märkt på sociala medier. Hade domkapitlet istället initierat samtal om förhållningssätt i sociala medier kanske den nuvarande situationen undvikits. Därför att nu är legitimiteten naggad i kanten. Att nu tala om codex ethicus är som att vifta med en papperstiger.

En biskop har ansvar. Om man vill fördjupa sig kan man t.ex. läsa tant hus gästbloggare Kerstin Berglund, juris. dr. i straffrätt och specialiserad på frågor som rör straffrätt, sexualitet och etik, gästbloggaren advokat Karin Müchler, eller prästen och terapeuten Helena Hagert. Som man ropar får man svar, frågan är vem som har ansvar?

Gunnar Sjöberg, kommunikationschef, kyrkokansliet, replikerar på Kjell Cronert, kyrkorådsordförande och varumärkesbyggare, i Kyrkans tidning. Sjöberg har verkligen genererat flera inlägg den här våren. Tyvärr är Sjöbergs slutsatser sig sorgligt lika. Han skriver

Organisationen har sitt sätt att hantera den formella ansvarsfördelningen för kommunikation med i grund och botten är vi var och en bärare av varumärket. Och evangeliet.

Sjöberg diskuterar bilden av Svenska kyrkan och hävdar att Svenska kyrkan är ett starkt varumärke. Nu kan man diskutera om ”varumärke” är rätt beteckning på en kyrka och vad det bidrar till i devalvering av både det ena och det andra. Sjöberg lyckas inte heller bena ut igenkänning och värdeinnehåll. Att ha en positiv bild av Svenska kyrkan kanske inte per automatik innebär att man delar ”värdeinnehåll”?

Kjell Cronert, kyrkorådsordförande och varumärkesbyggare, skrev så här i Kyrkans tidning den 5/6

Man blandar ihop märke och varumärke, det vill säga igenkänning och värdeinnehåll.
Men det viktigaste är kanske inte att få fäste i människors hjärtan utan att en reaktion uppstår. Den avgörande utgångspunkten för all kommunikation är att allt är på mottagarens villkor. Och det har många i kyrkan inte förstått och då uppstår ingen kommunikation. 
Det ska bli mycket spännande att se hur man närmar sig ”marknaden”. Men för mig är utnämningen av kommunikationschefen ingen överraskning. Detta är ett uttryck för att präster är bra på allt. Det visar i många sammanhang är livsfarligt för kyrkans framtid.

En slutsats skulle kunna vara att om allt är upp till individen så är det inte underligt att devalvering tycks bli konsekvensen. Individualisering och devalvering hör ihop med hur man ropar. Eller så leder det till att man inte ser skogen för bara träd!

I en helt annan del av landet och inom en helt annan disciplin diskuteras evidensbaserad praktik och praktikbaserad evidens, läs här. Något att stretcha hjärnmusklerna med så här i sommartid. Som man ropar får man svar!

Läs också Carolina Johansson och Jacob Sunnliden.

Antigone

”Vad gör ett litterärt verk till en klassiker?” skriver Magnus Bremmer i en understreckare i SvD den 18 maj – Antigone har kvar sin uppkäftighet. Sofokles drama handlar om Antigone som är dotter till kung Oidipus. Antigone återvänder till Thebe efter Oidipus död. Den nye härskaren i Thebe, Kreon, förbjuder Antigone vid dödsstraff att begrava sin döde bror.

Understreckaren utforskar dramat och lyfter fram två samtida poeters, Anne Carson och Eva Kristina Olsson, tolkningar av verket. I understreckaren beskrivs pjäsen som en intressekonflikt mellan Antigone och Kreon –  ”Antigone för sin moraliska plikt mot brodern, Kreon i sitt försvar av statens auktoritet.”

Men Bremmer lyfter också fram Antigones handling (att begrava sin döde bror) ”i egen rätt”, alltså som en moralisk utsaga. Det ena utesluter ju i och för sig inte det andra (intressekonflikten –makt/auktoritet). Intressekonflikter innehåller väl stundom en del moraliska dilemman att ta ställning till.

I Jean Anouilhs version av Antigone frågar sig Antigone hur hon ska leva sitt liv. Hon tänker inte vara tyst – ögonblicket är nu, det är nu hon måste välja:

Non, je ne me tairai pas! Je veux savoir comment je m’y prendra, moi aussi, pour être heureuse. Tout de suite, puisque c’est tout de suite qu’il faut choisir. Vous dites que c’est beau la vie. Je veux savoir comment je m’y prendrai pour vivre.

Bremmer lyfter fram receptionshistorien och Antigone som feministisk ikon och han skriver

”Som feministisk förebild bär Antigone ofta på en betydligt mer explosiv potential än som familjens ’ädla’ försvarare.”

Så vad gör ett litterärt verk till en klassiker? Kanske den explosiva potential till vilken vi får återkomma gång på gång? Vetskapen om att våra liv är större än den plats vi tilldelas i samtida strukturer vare sig dessa är Sofokles Grekland eller Svenska kyrkans godhetskultur?

Ledarskapet som försvann

Helgen har bjudit på intressant läsning. I två skilda inlägg, ett på bloggen inslag och ett annat i Svensk kyrkotidning, diskuteras ledarskap. Du kan läsa inläggen här:

Det nya ledarskapet – Chefen som besviken kund 

Varför och till vad – hur väljer vi biskopar

I kyrkan tycks diskussionen om aspekter av ansvar helt frånvarande. Det är nästan så att frågor om ansvar bemöts med skepsis. För i kyrkan ska allt bli bra bara vi är snälla. Det tycks vara en svårighet att dissekera frågeställningar och reaktionen blir istället känslomässig.

Taktiken att lägga ut ansvar på alla, oavsett om vi har ett formellt ansvar eller inte, grumlar vår blick och skapar förvirring. Vi måste skilja på ett personligt ansvar och ett formellt. Men om vi inte vill se den distinktionen blir diskussion omöjlig och alla frågor kommer att bemötas med förvåning.

En aspekt av omförmågan att särskilja personligt och offentligt ansvar är tex twittrandet om kyrkoherdetillsättningen i Sofia församling. Innan anställnings-processen formellt är avslutad gick nätpublikationen Dagens Seglora ut och berättade vem som kommer att förordas på kyrkorådets möte imorgon. Frågan är vad det signalerar i respekt för en demokratisk struktur? Kyrkorådet är väl arbetsgivare? Bristen på insikt om struktur gör att det personliga blir norm. Låt oss hoppas att personal och fack var informerade innan den förordade kandidaten tog emot gratulationer på twitter!

Vi har tidigare här på bloggen skrivit om godhetskultur. Det är en farlig tendens i  det att den blottar en grumlig människosyn där Jesus framställs som ett föredöme i icke-konflikthantering. Det finns naturligtvis andra bilder av Jesus. Vi kan ju tex påminna oss om hur Jesus välter bord i templet för att driva ut månglarna. Att välja Jesus för sin argumentation innebär alltid att det finns fler bilder, ibland motsägelsefulla.

Frågan är väl till vilken del dessa bilder ska vara normativa för ett samtals- och arbetsklimat i kyrkan? Med detta inte sagt att Jesus inte är cental i kyrkans förkunnelse! Lennart Koskinens ledare Förtal värre än käftsmäll i Kyrkans tidning ställer frågan på sin spets. Koskinen skriver om ledarskap och mobbning. Han skriver

Men själva tigandet drabbar offren, och är i sig en form av mobbning. Första steget till att bryta förekomsten är att tala öppet om den. Det är ett gemensamt ansvar för både anställda och förtroendevalda.

Godhetskultur och ansvar hänger samman. I mänskliga relationer är konflikter en del av verkligheten. Det är inte konstigt. För att hantera konflikter har samhället tex ett rättssystem. Struktur, regler och ansvar borde inte vara några märkligheter i en transparant organisation.

Godhetskulturens människosyn föder också ett behov hos kyrkan att framställa sig som den som människor kommer till för att få hjälp. Alltså inte som en jämbördig part i ett möte där båda parter ”vinner” på mötet. Kyrkan tycks ha svårt att hantera människor som vill något med sitt engagemang. Bilden av hjälplösa hjälpsökanden som kyrkan kan ikläda en offerkofta är inte bra för vår självförståelse.

Kyrkan och friheten

Kyrkan och friheten var namnet på Maciej Zarembas artikelserie om Svenska kyrkan inför skiljandet från staten vid millennieskiftet. En omläsning av artiklarna ger intressanta bidrag och ökar förståelsen  inför dagens kyrkodebatt (citaten nedan kommer från artiklarna som utgavs i bokform av Cordia). I förordet till bokutgåvan av artikelserien skriver Ylva Eggehorn

Så fort någon ställer frågan om tro och makt blir diskussionen väsentlig och berör oss alla. Debatten om tro och vetenskap i  all ära, men det är inte där den aktuella eller ens den avgörande kampen om våra liv – enskilda och gemensamma – står.

Och det är väl den första frågan som vi måste ställa – vad handlar dagens debatt egentligen om? Frågor om makt, inflytande och delaktighet  handlar om vilken kyrka vi vill vara inför framtiden. Det går inte att stoppa huvudet i sanden och låtsas att kyrkan inte har någon organisation. Alla kyrkor har en organisation. I den tidiga ”kyrkan” fanns också en ”organisation” – apostlarna satt inte bara och var stillsamt fromma när de träffades i Jerusalem. Det diskuterades se tex Apg kap 6 och 15.

Det finns en attityd idag av att kyrkan som konkret gemenskap inte behöver ramar. En attityd att det finns en motsättning mellan en levande kyrka och en kyrka med en organisation. Historiskt har präst och lekfolk gemensamt ansvarat för kyrkans angelägenheter.

Så länge som kyrkfolket haft inflytande över sin kyrka, det vill säga sedan medeltiden, har deras röster haft församlingen som sin bas. Det var församlingen som röstade fram den lokala styrelse som under 1900-talet började utse delegater till kyrkans riksdag, kyrkomötet. Den nya ordningen ändrar på detta. Nu är det inte församlingen utan de politiska partierna som utgör demokratins bas. Valen till kyrkomötet sker direkt och på partilistor, vilket innebär att församlingarnas egenart inte får något genomslag – det får däremot de som förfogar över fungerande politiska apparater.

Syftet med organisationen (kyrkoordning, församlingsindelning, biskop etc.) är väl att underlätta kyrkans grundläggande uppgift? Eller? I artiklarna intervjuades biskop Caroline Krook. Hon svarade så här angående frågan om politikerna kan köra över biskoparna i trosfrågor

Det vore ett skräckscenario, men det är teoretiskt möjligt.

Och

Om biskopsstrukturen försvinner marginaliserar vi oss i förhållande till kristenheten i världen.

Frågor om läroämbetet och relation till kyrkomöte och makt kanske skulle behöva ytterligare belysning och diskussion inför framtiden?

Frågan om tolkning av det kristna budskapet i samtiden är givetvis en mycket viktig fråga. Men det är, oavsett vad man som enskild tycker, en fråga kopplad till organisation, läroämbete, biskopar och domkapitel. En ”motkultur” utan organisation blir inte demokratisk utan ett gungfly för informella maktstrukturer. Zaremba skriver om debattklimatet

Det hindrar inte att man av debatten faktiskt kan få intrycket att det finns två sorters präster i Sverige. – de som räds bibeln som vore den en farlig eller rent av lite komprometterande skrift och de som håller fast vid den, men med ett grepp som liknar fattningen om ett klubbskaft. Det är inte någon sann bild av konflikten, men en ganska riktig bild av debattklimatet: misstänksamhet, räddhåga och emellanåt en patologisk benägenhet att etikettera oliktänkande. Utan tvivel bidrar politiseringen av kyrkan, helt naturligt åtföljd av en korrumperad utnämningspolitik, till att polarisera ståndpunkterna och nära konspirationsteorier.

Frågan är vad kan vi göra för att vända skutan och få en debatt som öppnar för komplexitet och vidsynthet? Det bestående intrycket i omläsningen av Kyrkan och friheten är bristen på teologisk reflektion inför Svenska kyrkans förändringsprocess. Kanske är det dags för ett Svenskkyrkligt bekännelsearbete liknande kyrkomötets bekännelsekommitté åren 1983-1993?